Nutid: Frustration

Ja nu ser det ut som att det rör sig lite framåt, det är ett möte avsatt för alla oss inblandade parter där vi ska träffas och hitta en lösning.

Jag vet inte vad som skulle vara jobbigast att det gick åt skogen eller att varje vecka hoppas och tro att nu, nu, nu löser det sig eller nästa vecka, nästa vecka.... JAG BLIR SINNESJUK!!! Slutsatsen är ju dessutom att det är JAG som drar ut på det för att lura alla..... hmmm???

Under tiden gapar en del kunder, en del är sympatiska och bara undrar och en del smider hemska planer mot mig. Häromdagen fick jag detta:

Någon lägenhet får vi aldrig,men pengarna som vi satte in 32000 euro på ditt
privata konto skall du betala tillbaka omgående.
Kundens namn

Varför svarar du inte på mailen,det bevisar ju att du är en bedragerska eller????
Kundens namn

Jag svarar på samma sak om och om igen, dessutom jobbar jag för en lösning HELA tiden. JAG är lika lurad som alla andra och mail som dessa gör bara att jag vill skjuta mig i huvudet.  Ja pengarna gick via mitt privata konto men är redovisade och finns i bolaget. Så fort allt har löst sig så ska jag se till att ni får er andel i lägenheten eller pengarna tillbaka av bolaget. INNAN DESS finns inga pengar. 

Tro nu inte att jag inte förstår kunderna och har sympati med att de förlorat pengar, det gör jag men jag är inte mer än människa och detta tär otroligt på mig med och jag orkar bara inte helt enkelt. Hota med omgående betalningar och all annan skit när jag inte har pengar är ju helt meningslöst. Hjälp mig att lösa problemet istället. Ja eller döda mig då om det är det ni ska göra..... Jag ska döda dig din jävla fitta fick jag härom månaden.... Ja ni mer kommer ni får läsa..... Jag orkar inte ens bli upprörd längre.

HADE JAG HAFT PENGAR HADE JAG BETALAT OCH TAGIT TILLBAKA DEM NÄR ALLT LÖST SIG OCH SLUPPIT ALLT DETTA: Är det jättesvårt att förstå? OM JAG HADE STULIT ALLT SÅ HADE JAG VÄL GÖMT MIG PÅ NÅGON VARM PLATS NÅGONSTANS OCH LEVT GOTT??? Eller vad hade du gjort om du hade stulit 15miljoner???

Ja under den här tiden hade jag varit tvungen att köpa möbler och en vespa på avbetalning för att överhuvudtaget kunna ha något hem och för att kunna ta mig runt. Det tillsammans med hyra el vatten och telefon utgjorde hela min lön på In2Turkey. Kvar fanns det ca 50 kr i veckan om ens det räcker. 

Ibland när det blev 4 lira över, dvs ca 20 kr, ringde jag min vän Anna och jublade för att vi kunde fira med en flaska vin. Anna och jag satt nätter och dagar igenom ibland och bara tjattrade och skrattade trots att allt var ganska tufft för oss båda. 

Jag minns så väl ett tillfälle när vi var hemma hos Anna och hade fått i oss lite, då öppnade Anna det magiska skåpet och tog fram en ”rakabajsare” sen var det skuggdans i vardagsrummet och ALLA CD skivor for ut på golvet. Undra om hennes man kunde sova då?? På morgonen försökte Anna påvisa för sim make att hon var sjuk men då fick han nog och åkte hem och såg till att hon fick så bakis på jobbet på Tuana Optik. Hur jobbigt som helst men som vi har skrattat åt det efteråt.

Tillsammans med Anna satt vi och diskuterade det korkade systemet och många av de korkade människor vi mötte. Ja så uppfattade iaf vi den kulturen vi mötte. Även om vi ville vara där så insåg vi ju att det är mycket som de gör som krånglar till det enkla.

För att dryga ut kassan sökte jag jobb på den amerikansk skolan för språk. Den ägdes av ett svensk/norsk kurdiskt/turkiskt par, Anita och Emir. Där fick jag ha konversationslektioner i engelska med barnen och så även med de vuxna i vuxengrupperna. Så småningom fick jag även undervisa i svenska. Detta var ett jobb jag kände mig mycket hemma i och jag kände att jag ville fortsätta med det. Därför blev jag glad när Emir och Anita frågade om jag ville bli delägare och vara med och driva hela skolan. 

Vi kom överens om ett rimligt belopp som tack vare min affär med irländarna skulle kunna bli möjlig men när jag inte kunde betala på prick den dagen så höjde Emir priset till det dubbla. Jahopp så det var adjö med det. I efterhand vet jag att det var tur för skolan gick inget vidare och blev sedan nedlagd.

Under min tid som lärare undervisade jag mellan 30-40 timmar i veckan på kvällar och helger och hade mitt mäklarjobb på In2Turkey mellan 9-17 och ibland 18. Så jag visste vad jag gjorde kan man säga. 

I min garderob hängde 3 par byxor, några linnen, ett par kjolar och några tröjor. Skorna var så dåliga att klacken gick på stålet. Trots det hade jag energi och kände mig positiv. Jag visste att det brukar lösa sig och det är bara att ta det som det kommer och vara glad för det man har. I efterhand vet jag inte riktigt vad det var men jag antar att jag var glad för att ha kommit bort från Sverige. I Sverige gjorde den mycket märkliga relationen till min mamma och mina syskon sig påmind och det kändes skönt att vara långt ifrån den. Det är iof en annan historia som jag ska flika in med senare.

Vi hade precis flyttat till en mer central lägenhet men höll nu på att bli vräkta för att jag inte satt upp gardiner och i 45 graders värme gick omkring i en liten klänning. Det var nog mitt första riktiga konkreta tecken på kontrasterna mellan kulturerna. Jag satte upp gardiner så det löste sig :)

På tal om kulturkrock så höll jag på att få en chock en morgon när jag skulle gå till jobbet. I trapphuset sprang alla kvinnor och barn som bodde i huset runt och skrek helt hysteriskt. På gården utanför satt alla män på stolar och grät och åt karameller och drack te. Jag öppnade en springa i dörren för att se om de kanske inte var på min våning och insåg att de var precis överallt. Barn och tanter bara sprang upp och ned i trapporna och skrek och alla lägenhetsdörrar var öppna.

När det fortfarande höll på efter 30 minuter insåg jag att jag inte kan vänta längre utan att jag är tvungen att ge mig ut i massan. Väl ute i trapphuset tittade alla på mig och skrek ännu mera. Det var en riktig pärs att gå ned de tre trapporna. Väl ute på gården kom en grön bil. Det tog ett tag innan jag fattade att det var ambulansen. Då blev det fart på männen. De for upp och öppnade ambulansen och skrek ännu mer. Nu förstod jag att någon hade dött. Sedan fick jag veta att detta tydligen är en vanlig procedur när någon dör. Kroppen måsrte begravas inom 24 timmar enligt islamistisk sed och i ca 3 dagar sitter man utanför den avlidnes hus och dricker te och äter karameller. 

Det var verkligen slående hur utåtagerande de var. Vi svenskar är ju minst sagt lite tillbakadragna så detta var ju verkligen chockerade för mig.

I övrigt kämpade jag på med att förstå hur allt fungerade. Jag levde i en relation där mannen i fråga nästan aldrig var hemma men ändå med järnhand försökte bestämma allt. Han jobbade väl kan ni tro men tyvärr var inte fallet så. Han sov på dagarna och var ute på nätterna med sina polare. Hur jag kunde acceptera det undrar ni säkert lika mycket som jag. Det måste ju ha berott på att jag ville bort från Sverige och när jag väl var i Turkiet så visste jag inte riktigt vad som var acceptabelt eller inte. Jag tyckte dock någonstans att det var ganska skönt för jag kunde styra över min egen tid och göra som jag ville.

Febrilt försökte jag förklara för mig själv och andra hur bra det var och det var det i Turkiet men givetvis inte i relationen. Men allt jag bär med mig har format mig och det som inte dödar stärker säger de som ”vet” men ibland undrar jag om det är meningen att man ska själv dö innan man tittar upp och ger sig vidare???

Däremot så tror jag att det ganska lätt blir så att man ”lunkar” på i gamla vanor och det är inte förrän det blir riktigt kaos som man egentligen tar sig vidare. Det kan jag skriva under på. Sedan ter sig livet olika för alla människor men det behöver ju inte jag förklara.

Hörs snart igen och då ska ni få en lägesrapport på hur det gick för Helen Bark som hade en ANSTÄLLNING i Skandia Mäklarna Turkiet..... Spännande.

Nutid. Tappat

Jag har tappat min förlovningsring. Gissa om jag känner mig naken!!!!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Mötet med irländarna

Men tro det eller ej, en kväll var jag ute med Jenny och Pippa och som av en händelse kommer jag i kontakt med ett par irländare vid namn Paddy, Joe och Mousey. De var i Alanya med ett företag som hette Kilford properties för att investera och köpa lägenhet. De hade redan köpt varsin i Oba men den goda ekonomin på Irland gjorde att de hade råd att investera mer. Jag talade om det bra erbjudandet jag fått och frågade om de ville ha chansen att se dem?? De ville de absolut.

De aktuella lägenheterna var inte klara. Projektet hette Platinium och leddes av ”byggherren” Gurcan Catal. Eftersom irländarna även innan köpt lägenheter på projekt så var det inget som kändes konstigt för dem. 

Så vi åkte och tittade på lägenheterna och de blev förtjusta i både priset och det de såg. DVS platsen där huset skulle ligga.

De bestämde sig för att köpa 2 men skulle prata med sina vänner och se om det ev var så att de kanske ville ha fler. De ville inte att jag skulle säga någonting till Melih eller Pat Nolan på Kijndford properties eftersom de åkt med dem för att titta på investeringar. Ja och det var ju inget problem för mig eftersom jag inte ens visste vilka det var.

Det visade sig dock att Gökhan mycket väl visste vilka de var. Han samarbetade med dem och hade lovar´t dem att ge de bästa erbjudandena till dem. Eftersom han misstänkte att de också sålde för någon annan lade han ut trådar på fler ställen.

När irländarna ringde mig och sa att de bestämt sig för att köpa 7 st blev kaoset totalt. Jag var helt över mig att jag kunde sälja så många och blev helt lyrisk när jag tänkte på att den svåra ekonomi jag haft de senaste åren kanske äntligen var till ända. OM det nu skulle visa sig att alla stod för sitt ord.

Pat och gänget från det andra företaget var galna, det var ju deras 10%v och inte mina. Jag var galen för att de hade ju faktiskt valt att inte visa dem och då tyckte jag att de fick skylla sig själva. Gökhan var nog mest kåt på hela grejen och sket i vart provisionen skulle gå. Han hade dock fattat att han sprungit över en bra säljare och var givetvis mån om att göra mig glad så att jag skulle vilja jobba tillsammans med honom.

Ja tänker ni, en turk, ung dessutom, klart han vill jobba med dig. Så var inte fallet. Han hade en relation med en holländsk tjej och vår relation har alltid varit på det affärsmässiga planet. Eller om man kan kallad det affärsmässigt när det kommer till honom. Det är ju ytterst tveksamt men jag låter det heta så så länge för något annat vet vi ju faktiskt inte ännu.

Ja efter många om och men avslutade vi alla på Mambo med middag och jag tror att alla i slutändan var ganska nöjda. Jag blev lovad hälften dvs 5% men det visade sig efter ganska lång tid bli mycket mindre och det kan inte ens påvisas att de penagr jag fick var just för de säljen.

Efter detta kände jag iaf att jag gärna ville byta företag. Det kändes roligt och mer seriöst att jobba med någon som kunde Alanya och som hade mer rörelse runt sib verksamhet. Gökhan framstod som en driven kille som hade koll på läget. Han hade en stor och fin populär resturang och ett snyggt kontor med en holländsk parter som hette Marcel Brokhoff.

Ja det handlade ju bara om ett jobb och det fanns ingen tvivel hos mig vad jag ville göra, jag hade ju redan börjat vantrivas på In2Turkey efter alla konstiga händelser. 

Nu hörde det till saken att Vikram och Davinder låtit mig skriva på ett avtal där det stod att jag inte fick gå någon annanstans. Det oroade mig, även känslan av att vara illojal oroade mig. Detta trots att jag vid ett flertal gånger känt att de inte spelade med öppna kort. Gökhan löste problemet och jag började jobba på Nexthoems. Jag ska tillägga att det var en nöjd Jenniefer som antog det arbetet.

Jag har inget internet hemma så därför tar det ticd och blir inte så bra bilder men det kan ju bara bli bättre som flickan sa....

Nutid: värk

Japp igår var det dags att dra ut en Visdomstand. Jag hade vetat om att jag skulle göra det ett tag men inte funderat så mycket på det. Alla jag pratat med har hela tiden bedyrat att det är så lätt. Dock blev jag lite svettig när jag väl låg i stolen hos Amir.


Efter en rätt kraftig bedövning tog han tag i tanden med en tång, började vicka fram och tillbaka och ett "knak" senare var den i papperskorgen. Då insåg jag att alla jag pratat med haft rätt, det kändes ingenting.




Tji fick jag när bedövningen släppte. Ja men fy Faaaaan vad ont det gör. Tom idag på morgonen värker det på. Som tur är har jag citodon hemma så det tar jag. Hoppas det går över tills imorgon när min gode vän kommer hit.

Aj aj aj



Posted using BlogPress from my iPhone

Nutid

Paddy är på gång och idag räknar vi med att turken som denna gång fått spelet ska skriva på. Håll tummarna. Snart får ni mer historik med.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Nutid

Ja idag är det turbulens i Alanya. Ingen vet vad som händer. Alla ljuger och babblar skit. Dessutom lägger sig alla i och tror att de kan lösa det. Vi får se vad som händer ikväll.

Tjipp


- Posted using BlogPress from my iPhone

Det började i Järfälla

Ja nu krävs det ju lite tanke för att komma ihåg allt när det hände och exakt i vilken ordning, men jag ska göra mitt bästa.

Allt började i Stockholm för ca 6 år sedan eller var det kanske 7?? Hur som helst hade jag fått nys om att ett svenskt bolag skulle etablera sig i Turkiet på fastighetsmarknaden och jag kände att det skulle vara kul att testa.

På den tiden hade jag ett företag i Stockholm och drev det som skulle bli 3 gymnasie fik. Trots det kände jag att jag ville vidare.

Intervjun med Davinder S Rence var i Järfälla och den gick bra. Vi bestämde att vi skulle ses i Turkiet när det väl blev dags och då skulle jag även få träffa hans bror Vikram Rence som också var delägare i bolaget In2Turkey. 

Davinder S Rence

Sagt och gjort vi träffades i Alanya och de erbjöd mig att bli manager med chansen att på sikt kunna köpa in mig i bolaget. De visade reportage ur tidningen ”Privata Affärrer” där de var med och berättade hur säkra de var på att detta skulle gå bra.

Davinder som jobbade med data innan såg till att vi fick servrar och datorer och jag och Vikram köpte inredningen. De var inte blygsamma utan skaffade lokaler mitt i stan.

Det hela kändes mycket bra och för att vara i Turkiet så var min fasta lön på 1000 Euro mycket bra. Att sedan provisionen var lågt räknad oroade mig inte så mycket då jag var helt säker på att jag skulle sälja massor. 

Det jag inte visste då var att det var jag som skulle göra allt från att hitta objekt till att hitta kunder. Lite svårt kanske när man befinner sig på en helt ny marknad i ett helt nytt land. Men jag gillar ju att kasta mig in i saker och det här kände jag att jag verkligen brann för så jag gav allt.

Efter ett tag anställdes en tjej vid namn Aysun, det gick inte så bra, hon ville bestämma o domdera och var allmänt jobbig. I efterhand vet jag att det beror på att hon blivit lovad samma sak som mig så där gick vi omkring som 2 chefer och tyckte att den andra skulle anpassa sig.... inte undra på att vi blängde på varann.

Vikram och Davinder ville hålla det hemligt att det var de som låg bakom in2Turkey och jag fattade aldrig varför. Nu vet jag att det berodde på att de tillsammmans ägre bolaget Renceproperties som samarbetade med andra byggherrar och mäklarbolag i Alanya. Via de kontakterna skulle de nu ta över med sitt nya bolaget och eftersom de ville ”spana” under tiden ville de att de andra bolagen skulle vara helt ovetande om vad som hände.

Saken var ju den att alla visste men ingen sa någonting utan mest skrattade bakom de indiska brödernas ryggar. Jag visste inte heller någonting men tyckte väl när jag under ett möte med Skandia Mäklarna Turkiet fick ett sms som sa att jag skulle bjuda på fika att det började lukta ruttet. Då insåg jag att övervakningskamerorna som satt för att filma vid inbrott var på hela tiden och när jag satt på möte satt Davinder hemma i Stockholm och tittade på. Jag hade inget att dölja men det känns ändå som att man kunde fått veta att man var under den typen av bevakning. Som tur var fick jag så vitt jag kan minnas aldrig för mig att dansa naken på kontoret i tron om att jag var ensam..... *ler*

Ja vid något tillfälle insåg jag även att de läste min mail, alltså den jag fått via jobbet. Inte undra på att de sa att det var ok att jag använde den privat när de i inställningarna skrivit in att de båda skulle ha kopior på allt som skickades till mig. Men den vetskapen i ryggen blev det ju lite klarare varför Vikram kunde ge mig så ”träffande” tips om saker och ting. På den tiden fick jag känslan av att han kunde läsa mig mycket bra men idag vet jag ju lite bättre.

In2Turkey fick inte så många kunder under min tid där och hur det gick sedan vet jag inte riktigt. Jag slutade en dag när jag tyckte att jag blivit så orättvist behandlad att jag fått nog och efter det är den enda kontakt jag haft med bröderna via mail. Davinder hade 30 st flyttkartonger i sitt förråd i Järfälla som var mina och nu när jag inte jobbade där ville han ha pengar för att släppa dem. Fallet gick till domstol och jag fick tillbaks dem, en dyr och jobbig process. Kaartongerna blev dock kvar i Stockholm och så sent som i förra veckan fick jag ett mail om att jag kunde hämta dem annars kör de dem till tippen. När jag svarar och frågar var de är får jag inget svar så jag sitter i skrivande stund helt frågande till hur jag ska kunna komma och hämta dem alls, när jag inte vet var Sigge (en mycket vänlig man) har ställt dem.

Nåväl, under min tid på In2Turkey kom jag io kontakt med ett företag vid namn Nexthomes och en man vid namn Gökhan Izidogru. Något som på många sätt skulle komma att påverka hela mitt liv på ett sätt jag inte ens kunde drömma om då.

Mina vänner Pippa och Jenny kände Gökhan och en dag följde jag med dem till restaurang Mambo. Där berättade Gökhan att de just nu hade erbjudande på lägenheter i Mahmutlar. Fina med havsutsikt som bara kostaade 55000 euro om de såldes inom 3 dagar. 10% provision utlovades. Idiot tänkte jag givetvis eftersom det inte fanns en chans i HELA världshistorien att jag skulle hitta några kunder på 3 dagar. Trodde jag.....

Ordet är mitt

Ja nu känner jag att det är min tur, min tur att få prata och sätta avtryck i historien med min sanning. Den må vara subjektiv och sedd från mitt håll men absolut inte påhittad. Jag är medveten om att man kan se saker från olika håll, att du kanske inte tycker som jag fastän vi delar samma historia därför är det kanske ännu viktigare att jag också, helt utan att bli avbruten, får avge min syn på saken.

Det som har hänt har påverkat mitt liv oerhört mycket på alla plan. Att det har påverkat så många andra människor på ett negativt sätt påverkar mig med. Jag känner med alla som är drabbade och jag har någonstans i min medkänsla försökt att hjälpa till. En hjälp som jag med facit i handen kanske inte hade försökt att ge, för det var så otänkbart mycket svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Just nu snackas det mycket hit och dit, hårda och elaka ord slängs till höger och vänster. En del människor tror sig veta så mycket om mig och verkar tycka att jag förtjänar att ruttna i helvetet. Det må vara hänt och det kan jag förstå eftersom jag förstår med vilka ögon de ser på situationen MEN har de tagit sig tid att försöka se saker från mitt håll? Är de medvetna om vilka spår deras beteende sätter i mitt liv? De är så säkra på sin sak och bara häver ur sig dynga, tänk om de har fel?? Hur ska de då räta till allt den dagen då sanningen uppdagas OM det nu visar sig att jag faktiskt inte var den person de trodde. Eller NÄR det visas vet ju jag men det vet ju inte de. Är det bara att säga förlåt då så är det över. Ska mina år av misstro och skitsnack och smutskastande bara vara borta då?? Har de tänkt på det? Nej de har de inte för de är så säkra på att de har rätt och jag har fel och det ger dem uppenbarligen rätten att bete sig precis hur som helst.

Så som sagt nu är det MIN tur att få tala om vad jag anser har hänt, hur jag har tänkt och tänker OCH vad jag tyckt och tycker men som jag av respekt inte alltid valt att säga. Kanske blir det värre, kanske förstår någon kanske händer inte ett skit, det spelar inte så stor roll, det ska iaf bli skönt att få säga MITT!!!