Ja under den här tiden hade jag varit tvungen att köpa möbler och en vespa på avbetalning för att överhuvudtaget kunna ha något hem och för att kunna ta mig runt. Det tillsammans med hyra el vatten och telefon utgjorde hela min lön på In2Turkey. Kvar fanns det ca 50 kr i veckan om ens det räcker. 

Ibland när det blev 4 lira över, dvs ca 20 kr, ringde jag min vän Anna och jublade för att vi kunde fira med en flaska vin. Anna och jag satt nätter och dagar igenom ibland och bara tjattrade och skrattade trots att allt var ganska tufft för oss båda. 

Jag minns så väl ett tillfälle när vi var hemma hos Anna och hade fått i oss lite, då öppnade Anna det magiska skåpet och tog fram en ”rakabajsare” sen var det skuggdans i vardagsrummet och ALLA CD skivor for ut på golvet. Undra om hennes man kunde sova då?? På morgonen försökte Anna påvisa för sim make att hon var sjuk men då fick han nog och åkte hem och såg till att hon fick så bakis på jobbet på Tuana Optik. Hur jobbigt som helst men som vi har skrattat åt det efteråt.

Tillsammans med Anna satt vi och diskuterade det korkade systemet och många av de korkade människor vi mötte. Ja så uppfattade iaf vi den kulturen vi mötte. Även om vi ville vara där så insåg vi ju att det är mycket som de gör som krånglar till det enkla.

För att dryga ut kassan sökte jag jobb på den amerikansk skolan för språk. Den ägdes av ett svensk/norsk kurdiskt/turkiskt par, Anita och Emir. Där fick jag ha konversationslektioner i engelska med barnen och så även med de vuxna i vuxengrupperna. Så småningom fick jag även undervisa i svenska. Detta var ett jobb jag kände mig mycket hemma i och jag kände att jag ville fortsätta med det. Därför blev jag glad när Emir och Anita frågade om jag ville bli delägare och vara med och driva hela skolan. 

Vi kom överens om ett rimligt belopp som tack vare min affär med irländarna skulle kunna bli möjlig men när jag inte kunde betala på prick den dagen så höjde Emir priset till det dubbla. Jahopp så det var adjö med det. I efterhand vet jag att det var tur för skolan gick inget vidare och blev sedan nedlagd.

Under min tid som lärare undervisade jag mellan 30-40 timmar i veckan på kvällar och helger och hade mitt mäklarjobb på In2Turkey mellan 9-17 och ibland 18. Så jag visste vad jag gjorde kan man säga. 

I min garderob hängde 3 par byxor, några linnen, ett par kjolar och några tröjor. Skorna var så dåliga att klacken gick på stålet. Trots det hade jag energi och kände mig positiv. Jag visste att det brukar lösa sig och det är bara att ta det som det kommer och vara glad för det man har. I efterhand vet jag inte riktigt vad det var men jag antar att jag var glad för att ha kommit bort från Sverige. I Sverige gjorde den mycket märkliga relationen till min mamma och mina syskon sig påmind och det kändes skönt att vara långt ifrån den. Det är iof en annan historia som jag ska flika in med senare.

Vi hade precis flyttat till en mer central lägenhet men höll nu på att bli vräkta för att jag inte satt upp gardiner och i 45 graders värme gick omkring i en liten klänning. Det var nog mitt första riktiga konkreta tecken på kontrasterna mellan kulturerna. Jag satte upp gardiner så det löste sig :)

På tal om kulturkrock så höll jag på att få en chock en morgon när jag skulle gå till jobbet. I trapphuset sprang alla kvinnor och barn som bodde i huset runt och skrek helt hysteriskt. På gården utanför satt alla män på stolar och grät och åt karameller och drack te. Jag öppnade en springa i dörren för att se om de kanske inte var på min våning och insåg att de var precis överallt. Barn och tanter bara sprang upp och ned i trapporna och skrek och alla lägenhetsdörrar var öppna.

När det fortfarande höll på efter 30 minuter insåg jag att jag inte kan vänta längre utan att jag är tvungen att ge mig ut i massan. Väl ute i trapphuset tittade alla på mig och skrek ännu mera. Det var en riktig pärs att gå ned de tre trapporna. Väl ute på gården kom en grön bil. Det tog ett tag innan jag fattade att det var ambulansen. Då blev det fart på männen. De for upp och öppnade ambulansen och skrek ännu mer. Nu förstod jag att någon hade dött. Sedan fick jag veta att detta tydligen är en vanlig procedur när någon dör. Kroppen måsrte begravas inom 24 timmar enligt islamistisk sed och i ca 3 dagar sitter man utanför den avlidnes hus och dricker te och äter karameller. 

Det var verkligen slående hur utåtagerande de var. Vi svenskar är ju minst sagt lite tillbakadragna så detta var ju verkligen chockerade för mig.

I övrigt kämpade jag på med att förstå hur allt fungerade. Jag levde i en relation där mannen i fråga nästan aldrig var hemma men ändå med järnhand försökte bestämma allt. Han jobbade väl kan ni tro men tyvärr var inte fallet så. Han sov på dagarna och var ute på nätterna med sina polare. Hur jag kunde acceptera det undrar ni säkert lika mycket som jag. Det måste ju ha berott på att jag ville bort från Sverige och när jag väl var i Turkiet så visste jag inte riktigt vad som var acceptabelt eller inte. Jag tyckte dock någonstans att det var ganska skönt för jag kunde styra över min egen tid och göra som jag ville.

Febrilt försökte jag förklara för mig själv och andra hur bra det var och det var det i Turkiet men givetvis inte i relationen. Men allt jag bär med mig har format mig och det som inte dödar stärker säger de som ”vet” men ibland undrar jag om det är meningen att man ska själv dö innan man tittar upp och ger sig vidare???

Däremot så tror jag att det ganska lätt blir så att man ”lunkar” på i gamla vanor och det är inte förrän det blir riktigt kaos som man egentligen tar sig vidare. Det kan jag skriva under på. Sedan ter sig livet olika för alla människor men det behöver ju inte jag förklara.

Hörs snart igen och då ska ni få en lägesrapport på hur det gick för Helen Bark som hade en ANSTÄLLNING i Skandia Mäklarna Turkiet..... Spännande.